Post-studentens förvirring

Min moder finner nöje i att stirra sig blind på grannarna som bor mitt-emot vår balkong. Hon kan stå där i köket, en minut eller två, med en kopp svart kaffe i handen och spekulera över deras antagligen inte så extraordinära liv. Jag har aldrig förstått mig på detta beteende förrän idag då jag faktiskt själv provade på det. Det var nästan, bara nästan, underhållande.

Faktum är att jag provar på en del nu, saker jag inte tidigare sett som underhållande. Om detta gett någon framgång? Nej. Antagligen inte. Men det är som du säger Kent, livet är ett smörgåsbord. Man måste bara våga hämta en första tallrik. Och stadiet av frihet som just nu infinner sig i livsperioden “post-student” får en att leta efter mer. Mer av sig själv, mer av vad som kan erbjudas, mer av det som livet kan erbjuda en. Återigen ett barn, nyfiken och fascinerad över det minsta.

Posted in Uncategorized | 2 Comments

Fuuu.

Är det bara jag som får dödsångest av att läsa om kroppens skelett och muskler?

Det går bara inte. Hela min kropp vänder sig nästan ut-och-in. Stackars japan som sitter bredvid mig här på stadsbibliotekets barnboksavdelning, han ser lite förvirrad ut när jag läser en mening sedan kastar boken bredvid datorn, tar boken igen och läser en mening, sedan kastar bort den. Undrar vad han tänker…

“Håhå, odisciplinerade svenska skolbarn kan inte ens läsa en sida utan att bli skoltrötta. Men här sitter jag och läser en stor filosofisk klump utan att ens vrida på munnen”

Den här japanen är bad-ass. Inte din vanliga vardagsasiat. Inte bara läser han någon slags prestigefylld och pompös gammal bok, nej, han har också mustasch och ger inte de irriterande ungarna rum för att störa honom.

Varför ger jag barnen rum att störa mig? Usch, nu tittade en på mig också. Nej, tillbaka till ännu en spännande mening om myosin och aktin.

Posted in Uncategorized | 1 Comment

22:18

“Om jag tänkt på att jag hade ditt mobilnummer så kanske jag hade skickat oviktiga sms som det här :)” – En av världens bästa.

Posted in Uncategorized | 1 Comment

Wub wub wub.

Hm,  jag funderar på att gå på det här mainstream-monstret och dansa hjärtat ur mig i maj. Yum yum, äta 0:40 ur en frukostskål.

Posted in Uncategorized | Leave a comment

Kulturnatt 2.1

Efter en underbart spenderad dag med finfina vännen. Efter svett, röjig dans, ett nytt kort till plånboken och en promenad slutar man som vanligt vid perrongen till sista tunnelbanan.

“Ursäkta, har du en krona?” framför mig står den sötaste, lilla gubben jag sett på länge. Han har vitt och urtunnat hår, en slags kräkbrunbeige kavaj och en förruttnad tand. Jag möter hans blick och vrider mig obekvämt. För jag vet inte vad tusan han ska göra med den kronan. Inrutad vana tar över. “Nej, tyvärr, jag har ingen krona tror jag”. Det är ingen lögn, helt ärligt kan min plånbok vara slut på kronor men fortfarande bryr jag mig inte om att titta efter noggrannare.

Han går iväg.

“What did he want?” bredvid mig sitter en knubbig indie med svampbobmössa. De pojkaktiga dragen drar mina tankar åt de mest naiva hållen.
“He wanted money, but seriously, I don’t even know if I actually have any in my pocket” han ser helt förvånad ut.
“Oh…well, why didn’t you give him anything” jag håller andan, “like anything at all, you could give him that apple you’re eating?”. En skamladdad tystnad fyller trecentimetersglipan mellan mitt otränade lår och hans urtvättade lee-jeans. En skamladdad tystnad fyller trecentimetersglipan mellan min noppiga vinterjacka och hans alltför tunna, svarta vindjacka. En skamladdad tystnad drar isär mitt egoistiska psyke ifrån hans ärliga välvilja. Golvet luckras upp i tusen små bitar och delar av min medkänsla tappas bort någonstans bland avgrundernas avgrund.

“Uhm…I don’t think he would have wanted my apple. I’ve already bitten in it, you see?” jag demonstrerar mitt rättfärdigande för svampbobmössan, “and this apple isn’t very good either, not at all, he’s not missing out on anything”. En suck smiter ifrån svalget mitt. Jag lutar mig tillbaka mot den hårda stenbänken och för fram mina svettiga läderkängor en aning. “Look, I’m just tired okey?”
“Got it” en imitationsvåg sprider sig och även mannens rygg landar emot ryggstödet, “me too and sorry, I didn’t mean to be rude…”
“Oh, it’s totally ok. It’s just those situations you know? When you don’t really know what to do” en lättnad föds, “what would you do?”
“I would do nothing” jag skrattar medans han fortsätter, “I’m all out of money, haha, totally broke”.

Under tre minuter till skrattar vi åt den, verkligheten efter 02.00 på en lördagskväll. I stunden är den okej. När tåget anländer splittras vi och aldrig någonsin kommer jag möta denna människa igen, som vanligt. Det är också okej.

Posted in Uncategorized | Leave a comment

Derp

Har du någonsin tänkt på hur mycket de små anekdoterna kan göra vardagen? Klart du gjort. Det är väl en självklarhet, eller?

Tydligen inte för mig. Jag verkar glömma detta om och om igen, vilket har sina fördelar; man blir fortfarande positivt överraskad! Trots antibiotikaskräck och andra tråkigheter såg jag nämligen idag världens mest perfekta krull. Åh, ni (hej Wilma och Tygtigern!) vet vad jag pratar om. En sådan tjock, krullig kalufs som man innerligt vill stoppa händerna in i och ruffsa om. Detta unika scenario utspelade sig från zinkensdamm-liljeholmen. En ung man, antagligen runt min ålder, steg på vid hornstull tio meter ifrån mig. Detaljer om denne unge man är tyvärr inte många, krullet behövde all koncentration.

Vem fan är det här?

När jag kom hem från detta äventyr googlade jag självklart efter “the perfect afro” för att hitta något liknande att beundra. Till min besvikelse fann jag ingen perfekt träff, men bilden ovan är snarlik.

Och här är kvällens låt som spelas under min amatörmeditation, enjoy!

Posted in Uncategorized | 2 Comments

Hello world!

Welcome to WordPress.com. This is your first post. Edit or delete it and start blogging!

Posted in Uncategorized | 2 Comments